Stall Vall

onsdag 30 maj 2018

Pålsbodaritten 26/5-18 - över all förväntan

Vi gjorde det, vi kom till start! Och vilken dag det blev.
Mina största osäkerheter var om jag skulle orka med Zia the tävlingsmonster, rida henne utan att behöva ta för mkt i munnen och om jag skulle klara att bolla 3 groomar varav 2 st aldrig varit med förut (men är erfarna hästmänniskor).

Slänger mig med en inte alls förankrad siffra här men distansritt är banne mig 80% planering och förberedelser och 20% ritt. Det tar sån tid, både träningsmässigt och mentalt, både före och under tävling.
Och det är inte bara kring hästeriet, resorna är långa (det här var en tävling nära, bara drygt 2h enkel resa) och annat i livet ska stämma. Andreas jobbade för ovanlighets skull på lördagen och Emil hade klassfotbollsavslutning så fick kalla in mormor att serva på hemmaplan. Kräver sin planering det med. Addera att min pappa drabbades av hjärnblödning för en månad sen så oron har varit stor kring det (hälsade på honom igår och OJ vilken förbättring det var, äntligen ❤️) och så alla funderingarna kring vad som felat med Starlight.
Då är det inte mycket energi kvar att ta sig i kragen och göra det där extra som tävlingar kräver.
Bara att ta sig upp 4.15 på morgonen är en grej för sig, men då kickar som tur är adrenalinet in.

Det är så klart självförvållat och inte synd om mig, jag måste inte tävla men jag vet att när jag kommit över avanmälningströskeln och sitter i bilen, torr i munnen och lite illamående av nervositet, så är det värt det när endorfinerna börjar jobba. För det är ju så kul, speciellt när det sen är gjort 😁

Det optimala är förmodligen att tävla ofta, på olika hästar och på de kortare distanserna, för att hitta perfekta läget av kontroll och avslappnad inställning. Då är det inte lika känsligt när övriga delar i livet svajar till.
Samt att vara inställd på kaos och krishantering så allt som inte blir det upplevs som harmoni 😅

Och åh vad det är underbart när det klaffar!

Helena & Tina var så proffsiga och skötte allt, ihop med Olivia som var stationerad på tävlingsplatsen, helt flawless.
Man är ju så olika personligheter i sitt tävlande och jag är väl mer den typen som om det blir för många runt mig som är osäkra och frågar om grejer blir lite disträ och får svårt att fokusera.
Vi pratade ihop oss i bilen och kom fram till att om man inte vet vad man skulle göra så går man in i observationsläge och avvaktar instruktioner. Inte flänga runt och tycka att man inte är till nytta och försöka visa sig duktig men istället bli en stressfaktor för den som ska delegera (vet preeecis hur jag själv kan bli när jag är den som ska serva, man vill ju göra allt rätt ).

Men vilken koll de hade, dagen flöt sömlöst (förutom att jag missuppfattade parkeringsvakten och ställde mig fel så fick krångla mig rätt, kallas att göra en Görel...business as usual 😏) och de var själva väldigt nöjda med sin insats och sin förmåga att hitta till groomplatserna ute på banan.
Och de hade kul 😍

De gjorde även en annan viktig insats - skötte rapporteringen till nagelbitande Karin som satt hemma och nervöst följde tävlingen på Equipe.

Det blev ett långt förord om förarbete men jag sa ju att 80% är förberedelse så att...💁🏼‍♀️

Apropå förberedelse så skrek min hjärna efter 90-talspizza till lunch
på fredagen och man ska faktiskt lyssna på kroppen.
Den behövde väl kolhydratladda.

Här är dom -  service- och orienteringshjältarna!
Slinga 1

Målet för dagen var att få en fin och positiv ritt ihop med Zia och att bli godkända, allt annat över det vore en bonus. Varken jag eller Karin har ridit Pålsboda så vi hade ingen uppfattning om banan mer än vad de skrivit, att det skulle vara en hel del hårda grusvägar, så vi körde sulor fram.Vi bestämde inte nån hastighet utan jag skulle gå på känsla och dagsform men uppskattade att kanske snitta på mellan 13-15 km/h.

Första biten efter start var en stig så blev en propp direkt, jag höll mig längst bak för att slippa hamna mitt i smeten. Sen rullade det på bra, Zia var ganska på men ändå väldigt hanterbar mot vad jag väntat mig. Efter att ha legat bland de längst bak ett tag så kände jag att det var dags att bryta sig loss från klungan, trodde nog att det var ett gäng som skulle susa iväg tidigare så den skulle skingras men det blev faktiskt jag och några till som lämnade.

Vi var sen några som följdes åt ett tag men vid sista groomstoppet släppte jag dom så vi fick gå själva i ett lugnare tempot ett tag. Bara att få vara ensamma tycker jag är rätt skönt. Inte för att det inte är trevligt med sällskap men uppskattar att få egen tid med hästen. Du o jag och vi bestämmer tempot liksom.
Ganska snart kom jag ikapp ett gäng fr T80-klassen och de travade på i ett skönt långsamt tempo vilket passade oss perfekt. Eller ja, mig. Zia tyckte det var öken men det var väldigt nyttigt för henne.
Saknades en skylt på väg in mot ankomsten men de andra hade koll och när vi var på väg på stigen så kom det funktionär för att sätta ut en ny. Var tydligen fler skyltproblem för T80 men det var inget jag märkte av, för T50 var det väl skyltat. Tack o lov, annars hade jag kunnat hamna var som helst.
Att jogga långsamt in mot ankomsten gjorde nog att vi kunde pulsa in på 7,5 minut vilket kändes bra i värmen. Hon drack ingenting på slingan eller i grind så sprutade in vatten med min flaska, förhoppningsvis följde ngt med ner i halsen.

Zia skötte sig jättefint i grind, inget stök eller stress (på framridningen verkade hon vara på gång att börja brunsta men märkte inte av det nåt mer sen) och jag hittade pulsen direkt.

Godkänd i grind med anmärkning på tarmljud - dvs drick mer Zia!



Från starten tror jag. Fina Zia ❤️
Foto: Linnéa Engblom

Godkänd besiktning efter första slingan.
Slinga 2

Ut på andra och sista slingan så fick jag sällskap av ett annat ekipage fram till första groomstoppet, medan jag stannade så stack det vidare så då fick vi lite egentid igen.
Men bara lite för sen kom vi ikapp Maud som gått ut några minuter före oss men sen tagit det lugnt längre fram.

På väg ut på andra slingan tror jag.
Foto: Fredrika Pettersson
Jag tillsammans med Maud & Mac.
Foto: Linnéa Engblom
 
Vi red ihop resten av slingan och på slutet anslöt ett till ekipage bakom oss, Ewa som också är Värmlandsryttare och nog taggad på DM-medalj för jag kände hur hon flåsade oss i nacken på stigen fram till målrakan.

När vi kom ut från stigen så tog hon sats och travade iväg i världens spurt, Maud satte av i galopp och jag hängde på lite lagom bakom. Är ingen vågad upploppare, för rädd för att snubbla och gå omkull alt. jaga upp pulsen så den inte går ner sen. Målet var ju godkänt så vågade inte chansa och var ändå så nöjd med att ens närma oss placering.

Men vad händer - Ewa missbedömer och rider mot ankomsten istället för målet (till vänster om avspärrningen) så hon får vända och rida mot målet men är då bakom oss så Maud och jag kommer i mål som tvåa och trea (efter ekipaget som jag hängde av vid groomstoppet).
 

Underbar bild!
Kolla fokuset på Ewa längst till vänster, Maud och lycklig Mac med målfokus
och jag som ba shit vilken fart hon fick
Efter 8,5 minut vågar jag gå in till veterinären och därinne ser jag att ettan blir utesluten på för hög puls. Zia blir godkänd med anmärkning återigen på tarmljud (för hon drack så klart inget denna slinga heller) och andraplatsen är ett faktum. Och inte nog med det, vi blev även Distriktsmästare för Värmland. Wohoo, vilken grej!

Snitthastigheten blev 16.31km/h så det var ju lite fortare än jag uppskattat innan och då höll jag ändå igen, hon har ett otroligt driv och motor denna lilla häst. Lite farligt driv nästan då det nog är lätt att bekvämt ligga och rulla i det högre tempot hon själv gärna vill hålla.
När jag hittade naturliga tillfällen att hänga av de andra och ta det lugnt, så gjorde jag det och tycker vi fick ett bra flyt i ritten. Jämn fart också, nästan identisk på båda slingorna.
Zia var inget monster alls, visst fick jag hålla igen en del men inte alls så mkt som väntat utan hon var supertrevlig. Och vilken stabil häst hon är, jösses 😍



Välförtjänt seger till Maud och tredjeplatsen gick till Linda på Ekemir, superkul!
Zia verkade stå och slumra till på prisutdelningen, lilla hjärtat.
 

Prisutdelning för DM Värmland av grenledare Enar Jonsson.

Heja Värmland!
Fr vä: 3:an Ann-Therese Helgesson/Ghaniyah, 2:a Linda Björklund/Ekemir, 1:a jag/Zia

Zia lagom nöjd med att få täcke på sig i värmen 😅

Vackra Zia och glada G - med solbränt fejs (som flagnar nu)

Tror jag illustrerar Zias missnöje med att få täcke på sig men kan få
symbolisera min plågade träningsvärkskropp som jag dragits med sen
i söndags.

Ärevarvet! Yes, det var jag som förstörde för alla med att önska ej uppsutten prisutdelning när arrangören visade sig inte tänkt ut hur den skulle vara. Sorry but not sorry, orka liksom, hästarna har kämpat väl och kan få slippa att behöva sadlas på igen efter lång vila och 26-gradig värme.


Efter att Zia ätit, druckit o kissat åkte vi glada och fortfarande rätt pigga hemåt där Karin väntade med att serva med vatten och uppackning. Bättre tävlingsdag kan en ju inte få! Jo, att Karin också är med nästa gång då så klart.



Tusen tack till Pålsboda RF, kommer gladeligen tillbaka till era fina vägar igen. Får gärna ha regnat lite på dom då men ändå, väldigt fina vägar.

Och miljoner tack till Karin som så frikostigt lånar ut sina hästar till mig ❤️❤️❤️

/G

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar