Stall Vall

måndag 18 september 2017

Rökullaritten 16/9-2017 - rekordlångt blev rekordkort

Det gick inte alls som tänkt och humöret pendlar mellan besvikelse, uppgivenhet, äh det ordnar sig, är bara ett välfärdsproblem och deppig sorg.
En slinga hann vi med sen visade sig Starlight vara halt på höger framben och uteslutningen var ett faktum. Veterinären kommer på fredag och vi tror nog ganska säkert att det är kotan som blivit överbelastad igen. Det syns eller känns inget och hon är torr och fin i benen så vi hoppas på det och att det inte är något värre.

Att bli utesluten är så klart inte hela världen, det blir ekipage då och då men detta är vår första så då blev det en rejäl plump i protokollet vilket är trist, men det absolut värsta är ju att åka hem med en halt häst, det är för mig ett stort misslyckande.
Att rida till sig ett kasst resultat i dressyr är på sin höjd pinsamt, eller om hon t ex åkt ut på hälta bak senare under ritten pga muskelstelhet, då hade jag deppat men tänkt att jaja fan, vi får träna mer.
Men nu var (troligtvis) inte hennes kota redo för tävling, speciellt inte på en bana med bitvis väldigt ojämna underlag och det känns så jäkla trist, så fin som hon känts och genomgången på alla vis.

Men men, ska försöka recappa helgen utan allt för mycket bitterhet men ni får ursäkta om det lyser igenom.
 
 Så här glada var vi när vi mötte Karin och Olivia ute på banan iaf.
 
Världens snällaste Karin tömkör S innan avfärd och hon såg himla fin ut.
Det började bra med att vi kom iväg ca en timme senare än tänkt, jag fastnade lite efter duschningen av S då hon fått en massa styngflugeägg sprejade på sig som tog en evighet att nypa bort.
Mariannelund ligger åt helsicke långt söderut så vi hade räknat med ca 5,5 h. I Mjölby råkade jag stänga av gpsen och startade upp den igen efter matpausen och då hade den valt en ny navigering som ledde oss genom Tranås, istället för förbi som var en större väg.
Det slutade med miljarder småvägar och 9 km + på grusväg innan vi äntligen var framme på uppstallningsgården. Jäkla tröttsamt. Ska hädanefter alltid dubbelkolla på karta först och chansa på att åka vidare på stor väg och se vad gpsen säger om tiden.

Fick en sightseeing förbi mitt jobbs fabrik iaf.

Mmm, den här skylten gick jag förbi med S på promenaden efter långa bilturen.
Vi ankom från andra hållet, gps-jäkeln tyckte alltså att en icke allmän väg var
ett vettigt alternativ att ha som förstahandsval.

Hallåå, kan vi inte prata lite?
Stackars Bäs blir ignorerad av S som helst ville äta.
Medan Starlight var inkvarterad i stor fin box med Bäs som granne så bodde vi i en stuga på Spilhammars camping. Jag sov uruselt (inte stugans fel) och var t o m tvungen att gå upp på toa mitt i natten vilket jag aldrig gör annars. Kul att behöva sätta på sig skor och använda mobilen som ficklampa för att gå ut till en gemensam toabyggnad mitt i natten. Självklart svårt att somna om sen igen också. Var halvt död när vi skulle gå upp på riktigt men i takt med att solen gick upp så hängde adrenalinet på.
Ready to go!
Supergroomarna redo, häst redo och ryttare redo.
Måste instagramma först bara.
 
Före start.
Vi var bara 4 ekipage i klassen och alla hade en plan på att ta det lugnt på den kuperade och på vissa ställen blöta banan. Det kändes skönt, jag och S kunde ligga längst bak och hon var riktigt chill för en gångs skull. Ballade bara ur när det var en lång skrittsträcka där hon ville trava så blev taktande och de andra kom längre o längre bort eftersom de hästarna kunde skritta. Hon förstår inte alltid sitt eget bästa. Inte jag heller tydligen (bitterhetsvarning!).
 
Slingan var fin med blandad terräng, ganska många bitar med ojämnt underlag som sagt men vi tog det så pass lugnt på de sträckorna att med andra förutsättningar (så här i efterhand) så hade det nog varit ok.Jag kände aldrig att det hände något särskilt, ingen rejäl snubbling eller liknande.
Var nog många bäckar små som gjorde det (återigen spekulationer, veterinären har inte varit här än) och jag kände aldrig att hon gick orent. Antingen gick hon på adrenalin och kände inte själv förrän vi kom in i veterinärgrind och ingen sprang längre eller så är jag kass som inte kände.
 
Vid ett tillfälle red vi förbi en kille i skogen som hade hörlurar, barnvagn och tre lösa skällande småhundar som sket fullständigt i hans försök till inkallningar. De sprang runt hästarnas ben och skällde och det var ren tur för dom att ingen av de fyra hästarna brydde sig annars kunde det slutat illa. Hur tänker en del? Om man inte vet med sig att ens hund lyssnar till inkallning så ska de banne mej inte vara lösa heller.

Verkligen smickrande bild av oss.
På slutet av slingan var det två sugande uppförsbackar i rad som vi skrittade uppför och sen var vi inne i grind. Starlight var nere i puls så snabbt så jag var tvungen att dubbelkolla två ggr.
2.39 minuter pulsade vi in på, rekordsnabbt. Så den glädjen får jag väl lov att ta med mig.
Överlag kändes hon väldigt fin och stark så konditionen och styrkan i bakkärran hade hon med sig, så himla synd att vi inte fick chansen att testa den på riktigt.
 
Veterinärkortet.
Inga anmärkningar i förbesiktningen, 48 i puls berodde nog
på att de inte var riktigt beredda när vi kom så det tog en liten
stund innan de pulsade vilket gjorde henne lite upphetsad.
I grind har hon mindre anmärkningar på vätskan men det har
hon nästan alltid eftersom hon i princip aldrig dricker på första slingan.


Och så vårt resultat då och ryttarrapport nedan. Lite vemodigt att titta på men that's life.
"Bara" att bryta ihop och komma igen.


Fördelen med att få checka ut tidigt är att en kommer hem i dagsljus. Jag packade upp allt direkt för att slippa ångesten på söndagen. Som ett extra hån i bilen hem så kände jag en älgfluga krypa i hårbotten, då var jag nära att börja böla av uppgivenhet. Karin rattade hemåt en stor del av vägen så jag kunde sova, fina människan <3. Stor skillnad på att åka hem utan adrenalinet från en godkänd ritt.

Ska avsluta med fokus på positiva saker:

* Vädret var kanonfint, jag håller nollan gällande att ännu inte behövt tävla i skitväder.
* Sällskapet på banan var himla trevligt och mina klasskamrater (höhö) blev alla godkända.
Är grymt avundsjuk men inte missunnsam. Stort välförtjänt grattis till er!
* Det är alltid en bonus att få umgås så mkt med Karin och Olivia, oavsett på vilket vis. Ni är bäst <3
* Fick iaf träna på att tävla långt bort med uppstallning och allt vad det innebär. Tack för fin service, Ann-Charlott & make.
* Tävlingsarrangemanget var kanon det lilla vi fick vara med. Synd att vi inte fick uppleva alla slingorna och få vara med om en reinspektion.

Så, sammanfattningsvis - rekordlångt blev istället rekordkort men med en rekordsnabb pulsning.

Dagen efter <3
(Mulen är inte blodig, S har kliat sig på vindskyddet.)

Nu ser vi fram emot en långsam rehabilitering (beroende på vad veterinären säger nu då, i värsta fall kanske det blir en suuuperlåååångsaaaaam rehab) och en vinterträning med mycket skritt och dressyr.

/G - broken but not beaten (och alla andra klyschor som passar in)









Inga kommentarer:

Skicka en kommentar