Stall Vall

måndag 12 juni 2017

Distanspaus

Till skillnad från stackars Görel som får ta en ofrivillig paus så tar jag en frivillig paus från distansen just nu. Det är så orättvist, Görel skulle ju bara få njuta och rida det här året.
 
Jag har efter mycket om och men kommit fram till att jag faktiskt inte tycker att det är så roligt med distans just nu. Det var roligt att rida A9 men efter det har tävlingssuget försvunnit. Jag har anmält mig till tävlingar men sedan avanmält. Lusten att distansträna har också avtagit. Och nu handlar det ju inte om att det är drygt att rida i mörker och kyla. Jag tror jag äntligen vågat stanna upp och känna efter, vågat ifrågasätta bilden av mig själv som distansryttare. Jag skriver våga eftersom det är en ganska jobbig process, lite av en identitetskris fast inte så farligt krisig men lite läskigt är det allt.
 
Men efter att jag väl tog beslutet häromdagen att ta en paus, jag har inte satt någon tidsgräns, så känner jag en stor lättnad. I ren KBT-anda utmanar jag bilden av mig själv och inser, såklart, att jag kan välja att göra nåt helt annat om jag vill. Känner mig friare på nåt sätt, jag behöver ju faktiskt inte fortsätta vara distansryttare om jag inte egentligen känner för det. Bara för att det varit så i 10 år behöver det ju inte vara det i 10 år till.
 
Jag skulle faktiskt kunna börja tävla i dressyr. Eller både distans och dressyr. Eller inte tävla alls. Det återstår att se. Nåt jag vet är att jag alltid kommer tycka om att rida i naturen och att det just nu är väldigt roligt att rida dressyr. Jag har länge haft en bild av mig själv att jag inte är någon dressyrmänniska, jag kan ju liksom inte tävla i dressyr, går bara inte. Jag är inte tillräckligt duktig. Så sjukt hämmande, klart jag kan om jag vill. På vår nivå. Handlar ju för sjutton inte om att vinna Grand Prix och jämföra sig med Charlotte Djuardin.
 
Så nu får vi se vart detta leder. Kanske in på en ny stig, eller så återvänder jag till distansen. Jag är mycket medveten om att jag nog kommer ändra mig tusen gånger. Och det får man ju faktiskt också göra.

 
 
/Karin

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar