Stall Vall

söndag 28 maj 2017

Vasaritten 2017 - lång guppig väg till mål

Äntligen ro att sätta mig och få ner Vasaritten på papper. Intensiv vecka minst sagt.


Dalahäst <3
När jag tävlade på Romfarsritten för 2 år sen (då jag red ut fel på andra slingan och därmed la till 8 km i onödan och slarvade bort en möjlig placering) så var det en tjej i klassen jag hade följe med en liten sväng som efteråt kom över och var så imponerad av Starlight och sa att "den där hästen kommer du vinna med nån gång om du inte redan gjort".
Wow tänkte jag då, vad kul att hon tyckte det men jaja, sånt vet man ju aldrig o s v. Men kul!
 
Nu blev det ju inte riktigt så, inte under 2016. Vid den här tiden förra året stod hon fortfarande med vajerlina i sin box och hade tråkigt. Vad långt därifrån vi kommit.

Vasaritten blev ett spontant infall efter att A9-ritten gick så bra, inte alls inplanerat gällande tid eller ekonomi så jag bestämde direkt att det fick bli en endagars utan övernattning. D v s tidigaste tävlingsmorgonen hittills. Åka från stallet 3.30 och då var den ingen stor marginal till när vi behövde vara där, men det var smärtgränsen.
På vägen hämtade vi upp Madde också, första gången på distanstävling.
Lektion 1: Det är ALLTID tidig morgon som gäller. Bara olika grader av tidighet.
Lektion 2: I groomtjänsten ingår mat- och godisförmåner. Det ska vara gött å grooma!


Kycklingwraps - supersmidig och god tävlingsmat!
Smarta burkar för yoghurt och müsli.
Allt flöt på fint tills vi kom på vägen mellan 26:an och Leksand, det var den guppigaste och jävligaste "riktiga" vägen jag nånsin åkt på. Kunde max köra 65 trots att det var 80 för annars hade Starlight skumpat ur transporten. Jag såg minutrarna ticka iväg på gpsen och marginalerna försvann sekund för sekund. Usch vad stressande det var. Så höll det på i nästan 6 mil, gaaaah.
Men vi hann fram i tid och Starlight pulsade lugnt in på 42 eller 44, minns inte riktigt men stor skillnad mot att stå och darra och ha 60 i puls som de senaste tävlingarna.
Vi kan helt klart konstatera att det är ett väldigt bra beslut att inte tävla Zia och Starlight tillsammans av flera anledningar. Starlight var så mycket mer chill själv och det var mycket enklare att bara behöva hantera och ta hänsyn till en häst. Med två groomar var vi totalt 3 st åt en häst så hon kunde promeneras medan saker fixades och vi var snabba och effektiva. Karin & Madde var ett totalt A-team och jag kunde verkligen fokusera på tävlandet.
Jepp, fulrosett is a must.
Slinga 1
 
Jag har aldrig tävlat med målet att placera oss förut, godkänd ritt har varit det absolut viktigaste och en placering endast en väldigt rolig bonus, om man skulle lyckas med det. Som på A9 t ex och den placeringen var ju både min och Karins kan en säga.
Den här gången gick jag in för att göra vårt allra bästa (inom ramen för godkänd ritt) och när vi kommit bort från startsträckans asfalt så såg jag till att komma förbi ekipagen framför för att hitta vårt tempo. Vi fick med oss ett ekipage bakom som hängde i och vid något tillfälle drog det iväg i en fart jag inte ville gå i så vi släppte dom.
Mötte ett par travekipage som S faktiskt inte reagerade så värst på, passerade lite avvaktande men inget drama. Sen kom vi ikapp ekipaget framför och red tillsammans i ett lugnare tempo.
Där fastnade vi sen, S gör det ibland och det är skitdrygt. Som att rida med en mental handbroms i, pigg men vill ligga i rumpan på hästen framför och reagera på allt den reagerar på.
T ex en träbro med en fors under, jag hade inget tålamod så hoppade av och sprang med henne över och fick göra det en gång till sen när de inte ville passera på ett ställe i ett litet samhälle slingan gick igenom.
Då kom fyra av de andra ekipage ikapp oss, jag hoppade upp på S igen och joggade med till groomstoppet en liten bit längre fram. S dricker sällan på första slingan och var inte intresserad nu heller så vi hällde vatten på henne och drog vidare för att kanske skaka av oss några ekipage.
Varvade med att ligga efter/gå om/ligga efter en fux och in i grind var vi 3 ekipage in samtidigt.
Nu gällde det att pulsa snabbt och vinna tid.
Var en liten promenad ner från ankomsttiden till snabbgroomen så även om jag tyckte vi var hyfsat snabba så var jag lite fegräknad med pulsandet så vi pulsade in hos veterinären efter 6:58 minuter och med 52 i puls.


Redo för slinga 2. Madde promenerade och promenerade.
Och promenerade <3
Slinga 2

Jag gick ut på slinga 2 med gissningen att det låg 1-2 ekipage före mig och Starlights uppfödare Annas ord i huvet - "nu kör du, hon är tränad för det här och slingan är lätt, låt henne springa".
Hon var där och red en CR på sin unghäst.
När vi kommit bort från asfalten körde vi på tills vi kom till travbanans hagar där det gick hästar och där tyckte S att hon kunde stanna. Hon var plötsligt inte alls sugen på att gå själv, utan hästsällskap. Inget tålamod så jag hoppar av och börjar springa istället och tjoho KUL, det gör vi tyckte Lajtan och tryckte på med sånt steg så hon sparkar till mig på foten så jag snubblar och går ner på knä. Upp fort som fan igen och jogga vidare förbi hagarna, vill INTE att ekipaget hon fastnade bakom på första slingan ska komma ikapp.
Upp i sadeln igen och sen körde vi, guppeliguppeligupp. Så stark och fin! Och när vi mötte ekipage så tvärnitade hon och skulle kolla vart de var på väg. Inte så självständig. Efter ett par möten så tittade hon bara och gasade på framåt och på toppen av slingan där den sen skulle varvas 2 ggr väntade Karin & Madde. Hon hade sett jättefin ut när vi kom galopperande. Härligt.

När vi varvat en gång och möttes upp igen så ropade Karin att de andra ligger 5 minuter efter.
- Vaddå? Leder jag?!
-  JAAAA! ropar hon tillbaks. Tydligen hade jag gått ut först på andra slingan.
Nä nu j-lar, nu rider jag inte för placering längre, nu rider jag för vinst! (Och godkänt haha, always)
Vi galopperar vidare och kommer tillbaka till travbanan, nu är det inga problem att passera men längre fram joggar ett prova-på-ekipage med en mamma på sin unghäst och 9-åriga dottern på en shettis. Så jäkla gulligt men jag kunde räkna ut att det här skulle Starlight tycka vara mysigt att fastna bakom och det gjorde hon så klart.
Det hade vi inte tid med, de andra ekipagen låg troligtvis 5 minuter eller mindre bakom oss och när jag tänker att jag får hoppa av och springa om så släpper handbromsen och hon travar lite motvilligt om. Sen får hon fart igen när vi lagt dom en bit bakom oss, nu var det inte långt kvar till mål.

Tävlingsplatsen var på en lantbruksskola, typ Lillerudsgymnasiet, så det var schysst miljöträning med grisar, maskiner, allt möjligt annat och KOSSOR. Hon är inte så sjåpig med kossor men inte jättevan heller. Vid mållinjen stod funktionärstältet med några människor i och bredvid det är det en kohage.
I kohagen stod en ko och halvsov vänd mot tältet.
3 meter innan mållinjen tvärnitar S och vägrar gå fram, backar, går fram osv. Man måste sitta till häst över mållinjen så där kunde vi blivit ståendes, eller backandes i mål. I sämsta fall skulle de andra kunnat hinna ikapp och vi fått rida med i fartvinden men tack o lov så verkade hon tröttna på sig själv, tog sats och travade i mål. Puuuuuuuh, vi var FÖRST I MÅL!
Första gången vi inte galopperat i mål sen jag började tävla.

Karin och Madde kom springande som galningar, det var tydligen en bra bit att gå ner till tävlingsområdet där de parkerat bilen. Stackarna.
När vi kom ner kontrollerade jag pulsen ett par ggr och sen gick vi in. Det var lite speciellt att gå in i veterinärbesiktningen och vara den som var först i mål. Tänk om vi blir uteslutna, usch.
Men det gick finfint - A rätt igenom och då kom glädjetårarna. Herregud vilken fantastisk häst jag har! Fantastiskt jobbig kan hon uppenbarligen vara också men överlag sån jäkla stjärna.
Hon var superstark och fin hela dagen.

När systemet lagt av får man ta till gamla hederliga
pappret och pennan.
 
19,9 km/h på sista slingan och 16,9 i snitt totalt. Snabbaste ritten jag gjort.
 
Och så promenerade Madde häst lite till.
 
Prisutdelare Marianne Eriksson - domare och eldsjäl inom distansgrenen.
 
 
Jag och S, Mari Sundström/Baltazar och Malin Eriksson/Jumanji
 
Ärevarv - jätteglad S (ironi) förstår inte alls varför hon ska springa igen.
Kan vi prata om det här med ärevarv inom distansritten. Jag gillar't inte.
Uppsutten prisutdelning - absolut. Men de har sprungit klart för dan och jag anser inte
vi har rätt att be dom om det. Kan vi inte bara ta bort ärevarvet?
Fina Anna från Värmlands Distans var också helt rörd
över vårt resultat <3
Det ska vara roligt å tävla!
 
<3<3<3
 
Jag försöker gulla men Lajtan spanar bara på T80-ekipage
på väg ut på sista slingan.
När vi klädde på henne för prisutdelningen så laddade hon
om och trodde det var dags igen men njäe, efter över en timmes
vila och är det inte aktuellt, stumpan.
 
Liten mun kan också gapa stort!
 
Älskar den här bilden!!
Karin är så glad. Och pigg, för hon behövde bara ta hand om ett ekipage haha.
Efter några promenader under veckan så tömkörde Karin Starlight igår och hon hade varit superfin.
Idag tog vi en klättringspromenad i sandgropen på 1,5 h och nu kör vi vidare med träningen.

Tävlingsplanen är något ändrad, Karin tävlar i Laxå 1/7 och jag groomar istället, med Andreas.
Min nästa tävling blir eventuellt Dackeritten i Växjö i mitten av juli och sen tänkte jag satsa på DM på Billingeritten i augusti.

Kan inte tacka Karin och Madde nog för all support och proffsgroomning och stort tack till Vasaritten för toppentävling. Ridvägarna var fantastiska, arrangemanget toppen och priserna himla fina.
Kommer gärna tillbaka!

/G















Inga kommentarer:

Skicka en kommentar