Stall Vall

måndag 10 april 2017

Sämsholmsritten 2017

Vältränade men uppe i det blå kan man sammanfatta våra hästar i lördags. Vi har nog aldrig känt oss så osäkra, varken Karin eller jag, på om det verkligen skulle hålla hela vägen som den här tävlingen.
Och det var inte deras fysik vi oroade oss för, de var såå starka och fina och hade lätt kunnat gå en slinga till. Men mentalt, my god, hej puls!

Men vi tar det från början.

Off we go

Eftersom Herrljunga ligger en bit bort så var det tidig avresa, 4.30, som gällde. Jag gick upp 3.10 och kunde så klart inte somna hur lätt som helst kvällen innan men det löste sig fint med tävlings-adrenalinpåslaget som kickade in så fort jag gått upp. Har varit förvånansvärt lugn inför denna tävling, nästan inga nerver alls. Konstigt faktiskt.

Packandet gick väldigt smidigt dagen innan och jäklar vad grejer man får plats med när sadlar och annat packas i sadelkammaren i transporten istället för bilen. Inga problem m packning för 2 hästar alls.

Starlight var lugn med en puls på 38 innan vi åkte, det hade hon inte när hon senare insåg att hon var på en tävlingsplats...

Kameran funkar bra, blir spegelvänd bara så när den är rätt
så blir bokstäverna åt fel håll.
På plats
 
Det var lite rörigt kring förbesiktningen, tävlingsplatsen var ny för arrangören och saker som vatten och el strulade så det var lite nerv runt omkring. Starten var även bredvid besiktningen så det var inte så konstigt att hästarna var på tårna när en speaker räknade ner minutrar och sen sekundrar till start för första klassen medan vi försökte checka pulsen en sista gång. Det plus att Starlight inte tävlat på 1,5 år, men å andra sidan så var hon inte så här stissig när vi debuterade 2014 och då hade hon inte tävlats sen 2008.
Hon stod och skakade av upphetsning och pulsade in på 60, men hallå. Runt 40-45 brukar hon ligga i förbesiktningarna vanligtvis. Zia var också laddad och hade 60 hon också. Hon är lite mer bunden till S än tvärtom men den här gången var de nog lika yra båda två så vi vet inte vad som var vad med dom.

Dryga hästar som var överlyckliga över att det fanns gräs
söderut. Hösilage-matsäcken brydde de sig knappt om.
Oskar hade händerna fulla hela dagen, antingen hålla häst,
vatten, bil eller utrustning. Hjälte med ständigt bevarat lugn!
Slinga 1
 
Det var otroligt skönt att få komma upp på ryggen och starta ritten istället för att hålla i stollarna på marken. Karin håller kanske inte riktigt med mig där.
Medan Starlight var sitt vanliga tävlingsjag som vill springa springa (helst i galopp) och som när jag håller igen lägger energin uppåt så var Zia ett tävlingsmonster startkt som ett ånglok som bara ville trycka på framåt. Så Karin hade bra mkt mer att hålla i än mig.
 
Men jädrar vad fina de var! Så starka och vältränade så det var ren njutning att guppa fram i galopp. Vägarna var superfina! Några sumpiga ställen, ett ställe med ca 2 km krossgrus (det visste vi) och några kilometer med asfalt men annars fantastiska.
 
Första slingan med krossgrus hade jag Zia framför mig och ekipage bakom så det var inte läge att försöka få S att trava (risk för kosparks-protester) så hon fick ligga och gunga i långsam galopp bakom. Var inga problem, hon var så nöjd så.
Andra slingan passerade vi gruset igen men då var vi själva och kunde styra tempot lite bättre. Vi skippade sulor den här gången då vi inte hade några planer att rida fort och den här årstiden är det lurigt med sulor o tappskor när det är lerigt då o då. Men man nojar då istället över stentramp men det gick bra trots att vi inte lyckades få till skritt på den sträckan. Studsskritt är nästan värre och så tar det bara mycket längre tid att ta sig förbi. Gruset var heller inte så illa som en del kan vara så det kändes helt ok ändå.
 
Från starten - se så glada vi är. Woop woop, vi tävlar ihop!!
Foto: Anna Nykom
 
Fina fina Karin och Zia <3
Foto: Anna Nykom
 
Jaja jag vet, jag jobbar vidare med att få bort anksvanken.
Foto: Anna Nykom

Lyckades faktiskt hala upp kameran och få till en lite suddig
bild när vi skrittade.
 
På väg in från första slingan.
Zia är inte alls sugen på att sakta ner.
Det röda ekipaget är Anya Ernest och Al Raai - jättetrevlig
tjej vi följer på instagram och superfin häst.
 
Pulskoll inför vetcheck efter första slingan.
 
Hos veterinärerna, jag försöker parera Starlight
så hon står still medan veterinären pulsar.
Man får inte stå och greja med hästen utan bara
hålla i tränset under pulsning så jag leker vägg och
luften är fri ungefär.


Nästan 12 minuter för att pulsa ner är ovanligt för både Zia och Starlight och den här gången var det Zia som var så uppe i varv att hon skakade och fick t o m A- på muskler då hon var så spänd. Har nog aldrig hänt förr tror jag?
Hennes puls var däremot nere på 50 medan Starlights gick upp inne hos veterinären men sjönk sen så hon fick 60 prick. Jösses, sluta skräms.
Magen hade kommit igång på Starlight och börjat låta (fick A- i förbesiktningen pga tyst mage) men hon ville inte att veterinären skulle peta på henne, pälsfällningen gjorde sig påmind när hon var svettig. Pga kalla vindar så vågade vi inte blöta så mkt och i slutbesiktningen kylde vi inte alls.
Veterinären sa att det förmodligen berodde på beröringen och hon fick ingen anmärkning men hon gillade INTE att bli känd över ryggen och ja, det är ju så hon reagerar när hon vill krypa ur sitt skinn. Veterinären nämnde att det kan vara bra att kolla så att sadeln ligger bra ifall att och det är skitbra att de är vakna med sånt. Sadeln ligger bra, vi håller kontinuerlig koll på det, men även om jag känner mig trygg med att den gör det så är det så klart det skapar nervositet i en redan stirrig situation.
Uppspringningarna behövde vi inte skämmas för däremot, så jäkla fina, de flöt fram båda två.
 
Båda blev godkända att fortsätta och vi kunde gå och ta en snabbvila innan det var dags igen.

Från Oskars synvinkel :)
Slinga 2
 
Andra och sista slingan var betydligt mer behaglig då värsta hetsen lagt sig men det var fortfarande två väldigt pigga hästar som ville fram. De kändes dunderfina och på de totala fem milen så vart det bara en kort kort glimt som det kändes som att Starlight uppskattade att få pusta en stund i trav men det var sånt litet ögonblick sen var hon på igen och ville mer än hon fick.
 
De sista kilometrarna innan målgång var asfalt och det var ju trist men samtidigt praktiskt att kunna känna att de rörde sig bra. Upploppet var sen på ett fält så när vi äntligen fick sätta hovarna på mjuk mark igen så glömde jag bort Karin & Zia som var snett bakom och bara fattade galopp och flög fram mot målet, överlycklig att vi var framme, att få släppa loss Starlight och äntligen få svar på om vi är tillbaka på riktigt! Karin, som den fina vän hon är, tog det med ro och skuttade efter med Zia över grästuvorna.
 
Okej, inte helt å hållet släppa loss, lite självbevarelsedrift har jag.
Foto: Anna Nykom
 
Wihoo!
Foto: Anna Nykom
Målgångsfilm




Tjoho gräs! tyckte Zia och dök direkt efter avhoppning.
Foto: Anna Nykom


Inte puttas!
Foto: Anna Nykom
 
Sådärja, bättre.
Foto: Anna Nykom
Inför målbesiktningen kylde vi inget utan promenerade lite långsamt och försökte få dom att dricka. Ingen av dom var intresserad av vattnet ute på groomstoppen men i mål drack de lite grann i a f. Efter en stund var de redo och vi gick in till veterinärerna (gäller att hålla ihop dom så de inte tappar bort varann och skapar stress). Den här gången hade Starlight 56 och Zia 60 i puls. Starlight fick A- på hud, dvs vätska, det händer ibland och rättar till sig så snart de börjar dricka ordentligt. De får väldigt vattenuppblandad mat direkt efter besiktningen t ex.  Zia fick inga anmärkningar.
Och de sprang återigen upp som de stjärnor de är.

Glada, lite slitna och knappt kunnat smälta att vi faktiskt
äntligen genomfört en tävling ihop.


2 gånger har Starlight varit nere för räkning men kommit tillbaka,
världens bästa järnhäst <3


Ryttarrapporten

Hur gick det då?

Fokuset för oss var ju godkänd ritt men så klart är det kul att se vart i resultatlistan vi hamnade och av 27 startande så hamnade vi på inte så tokiga 10 och 11:e plats. Tredje gången jag hamnar på 10:e plats nu, dags att börja avancera uppåt därifrån va :P :D
Fast det kunde lika gärna varit tvärtom, Karin lät mig sprutta iväg men hade det varit nån annan bakom så hade hen säkert kört upploppsrace och det hade jag nog inte vågat vara med på.
Tänk om vi snubblar och går omkull. Yikes.

Överlag måste jag säga att det verkar varit en väldigt sansad tävling med få uteslutningar och lagom hastigheter i täten. Kanske är vanligt så här i början av säsongen?
-------------------------------------------------------------------------------

Älskar att vara igång igen, next planerade stopp är A9-ritten T80 på Valborgsmässoafton.
Vi rider ihop den här gången också och hoppas skimlarna skärper sig till dess. Ska bli underbart att tävla nära för ovanlighetens skull.

Tusen tack till Oskar som trots förkylning orkade serva oss på bästa sätt och tack till alla inblandade på Sämsholmsritten för en mycket lyckad tävlingsdag!

/G







Inga kommentarer:

Skicka en kommentar