Stall Vall

söndag 11 december 2016

Provsvar och massa motion

And the verdict is in - Ice har något förhöjt hormonvärde vilket innebär att hon har cushings. Det ska inte ligga över 7 och hon hade 11, veterinären har haft fall på ett värde på 150 så det är en väldigt liten förhöjningen (än så länge). Vi bestämde oss iaf att börja ge henne medicin för att stabilisera då hon haft fång, medicinen ska hon ha resten av sitt liv och om hon ska starta någon tävling nån gång så behöver vi ansöka om dispens för tävlingskarensen. Trist och en tråkig utgift men var ändå inte oväntat, det är vad det är och vi är glada så länge hon kan leva ett normalt liv.

Anywho, det var hälsostatusen på ponnytrollet. Nu går vi över till roligare saker: träning!

Vi åkte till ridhuset i torsdags, jag har ju faktiskt lovat mig själv att träna dressyr själv mellan träningsgångerna och det blev ju inte så lyckat sist när Olivia ramlade av.
Passade på att galoppera mycket då underlaget ute varit dötråkigt senaste veckorna. Var uppskattat av Starlight även om det är lite mer jobb att galoppera på volt än rakt fram på en grusväg.

De här gullungarna var med också.
Världens skönaste uppsyn på den där.
Börjar sakta men säkert komma iordning hemma, har fått upp det mesta av julpyntet och Sally är nöjd med ny sovplats under granen. Julstressen är på en minimal nivå faktiskt, har gjort knäck med Olivia och bakat saffransbiscotti bara för att vi kände för det. Tror det till stor del beror på att jag trivs så himla bra med förändringen vi gjort i huset, myser liksom omkring och njuter och är alldeles lugn. Det känns ju ganska ytligt och icke-Dalai Lamiskt men hey, bra för nationalekonomin heh.

Kramar t o m julgransfoten :D
Igår var det start för första deltävlingen i klubbens årliga vintercup då, med okänd banlängd och så bestämmer man själv vilken uppskattad hastighet man tänkt rida på. Jag är sämst och så otroligt ointresserad av att försöka göra rätt och skulle hänga ihop med Frida som tänkt mestadels trava runt i ett schysst tempo. Hon uppskattade att 12,5 km/h skulle kunna vara rimligt. Är ju jämt dretsvårt när man inte vet vad det kommer vara för underlag och trots att det var i vårt område så var jag inte till nån större nytta utan hakade på där, trots att jag kunde gissa vart vi skulle rida.
Vi kom ikapp de andra rätt snabbt så längs galoppvägen där slingan gick så red vi i en klunga och det är rätt intressant vad annorlunda man rider på vägarna när det är andra med som inte brukar rida där. Man har ju sina rutiner men nu blev det trav där vi brukar skritta och det funkade ju bra det med t ex.
Starlight var stökig och brallade som f-n i början, så taggad!
En klubbkompis undrade om hon hade ny sadel men näe, men hon sätter alla sina spänningar i bakdelen. Tjo!
 
När hon väl fick börja jogga så blev det mkt trevligare och det var en superkul ridtur. Vi red in 10 minuter senare än hastighet vi angett, skritt på en längre asfaltsträcka drar tyvärr ner tempot. Speciellt om en av hästarna (Starlight) envisas med att trava på stället istället för att kliva på med långa hälsosamma steg.

Starlight och Göran Söderström, en oumbärlig pärla som
såg till så jag kunde gå och ta mig en nygrillad korv afterride.
Just det ja, anledningen till att tempot kunde vara lite roligare än skritt var ju tack vare plusgraderna som mjukat upp marken och det ser ut att fortsätta vara så här veckan framåt. Detta gjorde att planen att åka till ridhuset ändrades till att passa på att ta en runda till galoppvägen igen. Mest för att Ice skulle få komma ut och springa hon också.
På väg till åkervägen så kom som vanligt den svarta gulliga hunden som bor bredvid och kollade lite på oss. Den är lös men har hittills hållit sig på behörigt avstånd när jag mött den. Idag trodde den nog att Ice också var en hund, hon går ju i koppel liksom, och den såg ut att vilja leka med henne. Skuttade runt och gick ner på frambenen så där som de brukar göra när de busar.
Den var fortfarande på avstånd men följde efter oss en bit och jag fick göra några arga läten mot den så den skulle stanna. Det gjorde den till slut men var nog mer en revirgrej än mina ljud.
Hoppas den inte kommer ta sig mer och mer friheter ju oftare vi träffar den.
 
Annars var allt frid och fröjd, vi galopperade sådär härligt symbiost ihop och adrenalinet rusade av lycka, vad härligt och harmoniskt vi har det. Vi t o m passerade en stavgångare i galopp på en bred sträcka och vi hälsade glatt på varann medan jag och hästarna galopperade förbi.
Fatta vad balla vi är!
 
Sen började Ice få hemvittring, de har fasen järnkoll på när vädersträcket går åt stallhållet.
All harmoni var som bortblåst, nu var det race to space och förloraren får ingen lunch som gällde. Ett grimskaft är aldrig så långt och trassligt som när hästen i andra änden bestämmer sig för att vara i vägen. Hon försökte konstant armbåga sig fram och vid ett tillfälle längs åkervägen så tänkte jag att ok, skritt verkar inte funka så du får trava framför och visst, hon var jättenöjd med det men herregud vad lilla ponnyn kan trava fort. Och lyssnade inte alls på förhållningarna. Sån trav vill vi inte ha så det fick bli tvångsskritt och Starlight hoppade på stället och försökte smygtrava eftersom Ice bara ville trava ikapp hela tiden. Så det var highs and lows. Men mest highs, min hästmotions-stressnivå sjunker hur mycket som helst varje gång jag motionerat båda samtidigt.

Träningskompisarna <3
/G



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar