Stall Vall

söndag 13 september 2015

Inte EM men stort ändå

Igår avgjordes EM i distansritt (fråga mig inte vart, jag är sämst) och Sverige hade åkt ner (jo det var nånstans söderut iaf, allt är ju söder om Sverige) med ett starkt lag. Tyvärr räckte det inte och fyra av fem ekipage blev uteslutna. Kvar blev Sara Henriksson på en ärofylld 8:e plats med sin Elopolda. Stort!

Hemma i Sverige, på Vall, så hände andra stora grejer. Ollis närmsta vän Emma var äntligen med till stallet för första gången på nästan två år. Hon ramlade av Ice då och så blev det inte av att hon följde med igen. Men nu hände det och de hade jättekul. Medan dom stallfixade så fikade jag med Karin och Anne och sen tog jag en promenad i lillskogen med tjejerna som skrittade.
När jag pratade med Olli senare på kvällen så lyste hennes ögon och det verkligen märktes vad kul hon haft idag. Vad kan vara roligare än att ha sin bästa kompis (jaja jag vet att du inte har några "bästisar" gumman :P) med sig i stallet liksom. Jag var helt överflödig kan man säga.  




Anne var som sagt på besök hos Karin och eftersom hon är legitimerad (licenserad?) chipmärkare så passade jag på att få Starlight chippad. Uppskattas nog av div funktionärer som slipper stå och leta vita tecken på en skimmel för att se så passet verkligen stämmer med medhavd häst.
Anne har chipat hästar sen 2002 typ så det är några år hon hållit på men det hindrade inte Starlight från att ge henne en ny erfarenhet. Är man speciell så är man. Chippet trycks in med en riktigt fet kanyl högt upp på halsen och Anne läste av det i kanylen först för att se så det funkade. Det gjorde det så sen tjoff, in i Starlight (som hanterade det like a pro). Sen skulle Anne läsa av det på Starlight men h i t t a r det inte! Provar flera ggr och läser av kanylen för att se om det sitter kvar och byter t o m batteri i avläsaren men näe, inget chip. Så hon får skjutsa in ett nytt i Starlight helt enkelt (som tog det like a pro...igen, hon är coolers min Starlight). Hade Anne aldrig varit med om förut, själv är jag öveeertygad om att det är Starlights dressyrhalsmuskler som måste absorberat chipet. Enda naturliga förklaringen ;D
 
Det var även tävling i Sverige igår, Rönningeritten, och där fick en bekant äntligen en godkänd ritt efter en säsong av riktig tråkig otur. Kan bara tänka mig vilken seger det måste känts som. Stort!
 
Själv segrade jag över mig själv när jag, trots att klockan blev mycket mer än tänkt, faktiskt åkte väg till Sörmon och dressyrade i ridhuset som planerat. Och fantastiskt nog så var Starlight cool därinne, sargerna var inte så himla otäcka. Visst, hon vill inte gärna klättra upp och krama dom men hon skyggade inte och fjantade inte runt. Galoppen kändes så där lätt och härlig stundtals och jag tror vi t o m fick till en rätt schysst travökning på diagonalen. Måste få med nån som filmar i ridhuset så jag får se vad vi pysslar med.
 
Idag blir det Anna-träning igen, all in som gäller framöver nu!
 
/G


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar