Stall Vall

söndag 14 juni 2015

Romfarsritten 2015 - T50 (fast somliga körde T58 då'rå)

Yes, då kör vi då:
Romfarsritten 2015 - ritten där planen var att rida lite snabbare än vi gjort tidigare och vara så tävlingsfokuserade som vi vågade. D v s snabbare men ändå safe för godkänd ritt. Dessutom skulle jag och Andreas klara oss helt själva för första gången.
 
Besiktningen öppnade kl 8 vilket innebar att bilen behövde rulla 4.50 från stallet. Höll nästan, hämtade upp Andreas hemma 5.04, bara 4 minuter sen. 
 
Satans tidigt.
Förbesiktningen gick fint, hon fick anmärkning på spänd rygg, en miss av mig att gå för snabbt till besiktningen. Jag skulle promenerat en sväng med henne först så hon slappnade av, hennes spänningar sätter sig i rygg/rumpa. Inga fler anmärkningar på detta resten av besiktningarna.
Hon var laddad men betydligt coolare än på Finnerödja så jag behövde inte skämmas den här gången.
Visst trampade hon runt ibland och hade sig men det får man ju ta, den energin har man nytta av på banan sen.

Höll på att glömma röd rosett i svansen (varning för att hon kan sparka),
blev gjort i panik på laddad häst med skavd svans. Verkligen århundradets
fulaste rosett men den satt kvar hela tävlingen i a f.
Slinga 1
Vi var många i klassen, 35 starter, och tanken var att jag och klubbkamraten Anna Mårgård skulle hänga ihop. Hon red sin första tävling på nya hästen Dariim som kan vara riktigt pigg och hon ville gärna hänga på någon i lagom tempo. Efter en liten stund när vi börjat sprida ut oss på banan så ropade hon "Görel, det funkar inte, han är för pigg", jag svarar "Ok, vad vill du göööra?", Anna - "jag måste lägga mig bakom en bromskloss och det går inte med din", Jag - " Okeeej, lycka till, vi sees". Typ. Sen drog Starlight o jag iväg för Starlight hade inga som helst planer på att ta det lugnt. Hon skulle fram och det NU. I det läget är det ingen idé att jag försöker sitta och hålla igen för då galopperar hon bara på stället och gör av med energin utan att komma framåt så jag lät henne gå någorlunda i sitt valda tempo. Släppte henne inte så mycket som hon skulle önska dock, har ingen dödslängtan och vill gärna komma i mål hela och godkända.
Jag kände en stor del av första slingan att det går för fort, hur ska jag få henne att lugna ner sig. Försökte hitta hästar att lägga oss bakom så vi kunde ligga och rulla med bara sådär som hon gjorde i Finnerödja och som jag egentligen INTE ville då eftersom hon var så osjälvständig. Det var som bortblåst igår, hon ville förbi och fram. Maria Hagman Eriksson låg framför oss och det här, tänkte jag, det här blir bra. Hon är ju en av Sveriges bästa, hon vet vad hon gör så om vi ligger bakom där så kanske vi kan ta det lite lugnare. Men nä, Starlight skulle förbi där också. Vi gick om varann i några omgångar och vid ett tillfälle ropar Maria "Vem är pappa till din häääst?", "Gomir!" hojtade jag tillbaks, "Tyckte jag såg det, jag har också en Gomir-avkomma!". Skoj! Helt klart en bra pappa, se bara på Zia som också har honom som far.
Vi galopperade vidare och kom till första hinkstoppet som Andreas väntade vid. Starlight orkade inte vänta på honom utan ville vidare med de andra men vi hann få över henne vatten, dricka något var inte att tänka på. Galopp o hej, iväg igen, vi ses om en stund på samma ställe. Slingan gick ett varv och kom sen tillbaka dit så det var ingen idé att han åkte vidare.
Vi kom ikapp en skäck och en till häst och tillsammans tog vi oss igenom en geggig slinga i skogen där det nog var en o annan orolig för tappsko. Vi såg t o m en ligga i leran. Klarade oss och travade vidare i den tysta skogen, skönt för öronen efter oändliga kilometer med klampande hovar på grusvägar. Efter ett tag kom vi ut på en traktorväg som gick genom en lång allé med vattendrag här och var och nu fick jag verkligen se prov på tävlingshästen Starlight. Skulle vi ridit där ett vanligt träningspass så hade hon i mesta möjliga mån försökt undvika de där pölarna, åtminstone de första fyra. Nu bara matade hon på och plöjde igenom varendaste en, vattnet splashade runt oss och vi ryttare bara tjoade. En sån jädra skön grej. Tjejen på den höga skäcken Cascada, var helt imponerad av lilla Starlights trav, de hade liksom bara sett oss försvinna i ett damm-moln berättade hon sen. De placerade sig som femma sen visade det sig, grattis!


Ute på slinga 1
Foto: Caroline Rogner
Slingan fortsatte och vid nästa hinkstopp var det en pyttelite lugnare häst och snabbare groom som möttes, men sen kom Maria på sin MZ Maymoon igen och då ville inte Starlight bli groomad längre så swiiish så blev det jaga häst igen. SUCK! Nu var jag faktiskt på riktigt nervös för att det här inte skulle gå vägen. Pulsen! Musklerna! Kommer vi klara första vetgrinden? Försökte hålla mig bakom Maria och undrade för mig själv när i h-vete kommer de där skrittsträckorna som de utlovat på bangenomgången som jag knappt hörde för att jag var tvungen att stå en bit bort och hålla Starlight?? För att inte riskera att Starlight skulle stressa upp sig i grind över vart hästen framför tagit vägen så började jag att sakta sakta försöka få lite avstånd till ekipaget framför. Det var inte helt enkelt, Starlight blev ganska upprörd när jag försökte hålla igen men så småningom började de försvinna framför oss längre o längre bort för att sen försvinna i en krök. Och äntligen kom skrittsträckorna. 3 st varav 2 ganska tätt. Gick ganska bra, mycket taktande men helt ok. Sen travade vi så mycket det gick trots att S helst ville galoppera. Biten nära mål var en slingrig skogsstig med klättring och sen ut på grusväg igen, sista 500 metrarna hoppade jag och gick och försökte låtsas att det var ett helt vanligt träningspass och nu är det dags att varva ner och ta det lugnt. Puls neeeer, puls neeeer.
Inne i grind så var det kylning för fullt som gällde. Hon drack lite men trampade mest runt. Andreas, min något hästrädde men lugna man, kunde faktiskt hålla henne och klocka oss medan jag pulsade.
Starlight, som är så känslig för energier och människors signaler och temperament, höll sig cool tillsammans med Andreas och det var fantastiskt att uppleva att vi kunde fixa det här tillsammans vi tre. När vi var nere på 30 slag efter 30 sekunder så började vi gå mot veterinärgrinden. Lite kaxigt kanske men jag vet inte varför, ville in och få veta om vi fick fortsätta och i värsta fall så får man ju pulsa om. Pulsade igen och fick nåt slag mindre. Slutade med en puls på 60 hos veterinären och A rätt igenom, godkända för en slinga till. Starlight firade genom att studsa på stället och ställde sig sen och kissade. Hon pulsade in på 5.44 minuter (visade det sig sen i ryttarrapporten) vilket är vårt rekord och med en puls på prick 60 trots att hon var kissnödig. Jag blir nästan gråtfärdig när jag tänker på det. Vilken stjärna!

Vilan var bara på 30 minuter varav 10 var inne hos veterinären så nu vare snabba svängar som gäller. Fort bort till transporten, fram med mat till Starlight. Lusern, salt, olja, betfor med massa vatten och gräs på marken för hösilaget struntade hon helt i. Byte av schabrak på sadeln och 2 bett på en macka för mig plus en massa mineralvatten. Sen upp o hoppa igen. Jag stod redo vid ut-tiden ett par minuter före och...fortsättning följer.

Andreas och Starlight <3
Slinga 2
Vi fick starttecken på att rida iväg och travade bortåt mot det hållet jag trodde vi skulle. Stod en pinne med skylt och pil och ett rött och blått band så det kändes självklart (observera också att jag missade en del av bangenomgången). Kom upp i skogen på slingriga stigen som jag kommit ifrån tidigare och nån kilometer senare mötte några ekipage på väg in mot grind. Det första frågade om jag ridit fel och jag svarade att näe, den är 2-slingig enligt snitslarna. De senare var ett helt gäng på väg in och jag tyckte det var ett skumt smalt mötesställe men ingen av de andra sa nåt så jag var fortfarande säker på att det var rätt även om det såtts ett frö nu att hm stämmer detta. Men kan jag ha fattat så fel, det var ju en skylt med pil??

Sen galopperade vi vidare på en fin skogsväg och Starlight kändes s å  h i m l a  f i n, hon var så mjuk och pigg och jag visste att vi ridit fort innan men nu låg vi ensamma i ett härligt rulla-på-tempo så där gött som man vill ha det. Och tanken fanns där att shit, vi kanske kommer placera oss, vi kom ju in rätt så snabbt efter första slingan. Var väl en sisådär 5-6 ekipage innan oss kanske. Nåja, många håller ju igen på första och gasar på andra men häftigt ändå om vi råkar placera oss. Vi passerade skrittsträckorna, nu från motsatt håll och galopperade sen vidare och kom till ett ställe där skyltningen nu blev väldigt skum. Jag fick inte ihop det och började ana riktigt oråd. Tog fram kartan och kunde inte riktigt läsa mig till neonmarkeringarna. En farbror kom ut ur ett hus och försökte hjälpa mig och kom fram till att jag ridit fel. Tack och hej, galopp tillbaka för att komma på vart jag ridit fel. Kör förbi några ekipage ur andra klasser och hojtar "jaaag paaasserar", "ett tips, rid inte feeeeeel" och "jag haaar riiidit feeel, faan helvetes jääävlar" osv. Får veta av förvarningsfunktionärerna som är utplacerade att jag ridit ut fel redan i ut-tiden och ska tillbaka till starten. Satan vad arg jag är på mig själv nu. 4 km fel - d v s 8 km totalt innan vi kommer ut på rätt slinga. När jag kommer tillbaka till tävlingsområdet så viftar jag frenetiskt för att funktionärerna långt bort ska se mig så jag inte blir diskad. Sen gasar vi iväg på rätt väg.

Kommer ikapp klubbkollegan Anette Spadhe och är med dom en sväng innan vi gasar vidare. Är så sur på mig själv att jag klantat det så när vi hade sånt flow. Men det fantastiska med dessa fina ridturer är ju all tid du får till att analysera och fundera. Jag var orolig på första slingan att det gick för fort och att det skulle straffa sig, nu på andra slingan så var jag först sur på mig själv att vi inte skulle få en rättvis bild av ett lopp och så klart att chansen till placering försvann. Men ganska snabbt övergick det till en oro för att vi inte skulle bli godkända istället. Tänk om den snabba första slingan inte straffar sig förrän EFTER sista slingan. Tänk om hon inte orkar mer, fast vänta nu, det är bara 8 km mer och vi ska faktiskt starta hela 80 km i sommar så då ska hon ju kunna klara 58 km. Fast då rider man ju inte första slingan så fort (ööh, S vet inte att hon ska gå 80 och kommer förmodligen behandla första slingan likadant då). Sådär bollades tankarna i huvudet fram och tillbaka. Det var långa hårda grusvägar och sen en lång jäkla asfaltsväg som aldrig verkade ta slut och då förbannade jag hela rittjäveln. Nu vill jag komma ut på mjuka ställen! Känns inte Starlight trött nu, visst är hon lite sned där bak, usch nä fy, det här kommer aldrig gå. Hon ska gå 80, 58 klarar hon. Here we go again.

Vi kom ikapp en bloggkollega, Erica och hennes Donna, och sällskapade med henne lite innan vi red vidare. Erica hann tala om för mig att jag ridit ut som trea efter första slingan. Helt otroligt. Tur att jag inte lever på att vara tävlingsryttare. Major fuckup skulle felridningen varit i s f.
Kom till platsen där jag insåg att jag ridit fel tidigare och Starlight stannade och drack vatten i badkaret som var utställt. Halleluja! Sen kom Erica och travade förbi och ett annat ekipage stannade och skulle dricka. S drack o drack och skulle sen jaga Erica & Donna. Energin kom tillbaka som en blixt. Nu var det inte långt kvar till mål och även om tävlingsmänniskan i mig ville att vi skulle komma före i mål så sa den förnuftiga delen stopp. Godkänd häst var det enda som betydde något, om inte Starlight skulle bli godkänd så skulle jag skämmas ihjäl. Ridit så fort och sen ridit för långt och sluta med att bli uteslutna skulle vara rena döden och det vete fan om jag skulle våga starta nån mer gång. Så jag vågade inte försöka pressa Starlight, hon visade inga tecken på att vilja jaga och gå om längre utan trivdes med att ligga bakom Donna så då gjorde vi det. När vi vände ner på ängen och siktade målet så fattade vi galopp och red i mål med mentala flaggan i topp.

Den lilla vita pricken under pilen är vi. Till vänster om transporten är mållinjen.

Vänder tillbaka, hoppar av och tar emot lappen med måltiden som sen ska
lämnas vidare i veterinärgrinden.
Vi kylde ner med vatten, Starlight var duktig och drack (ur alla hinkar, även svamphinkarna haha) och pulsade ner i lugn och ro. Nu var hon trött och stod stilla och efter en stund var pulsen nere i 58 så då gick vi bort mot vetgrinden, pulsade igen och var nere på 56 så vi gick in. Slutpulsen blev 52 och gott betyg av veterinären som tyckte hon såg fräsch ut, speciellt när han fick höra att hon gått 8 km längre än de andra. Ehum. Han hade sagt till Andreas att hon behövde dricka mer men jag hann inte se om det var en anmärkning på vetkortet eller om det var ett allmänt råd det var en solig och varm dag. Han sa inget om nån anmärkning på det till mig i alla fall. Så...GODKÄNDA!! Hurra!
Kom nu gubben...jag menar gumman så jag till Starlight efter att ha kramat veterinär och Andreas. Lite småsnurrig efter en lång tävlingsdag.


Alla ben kyllerade, häst matad och äntligen hann jag
äta upp min macka. Underbar känsla.

Prisutdelning

Anna & Dariim red till sig en 8:e plats
på sin allra första tävling ihop.
Stort grattis!
Tadaa!


Klicka på bilden för att se texten.
Nu tror man säkert att jag innerst inne är bitter och sur för att jag sumpade en rosettchans och bara försöker sminka över det med en löjligt positiv attityd, men helt totalt ärligt så är jag verkligen bara så himla tokglad över att vi blev godkända och att Starlight var en sån exemplarisk tävlingskompis.
Dessutom kanske detta var meningen, om jag tagit rätt väg från början så kanske vi hade råkat ut för något hemskt. Hon kanske skulle blivit sparkad av nån eller blivit rädd för något och studsat ner i ett dike så jag flugit av. Man har ju ingen aning. Btw så var hon en dröm gällande det där också, hon studsade nästan inte för nånting, superfokuserad.
 
Och att jag och Andreas fixade detta själva är ju grymt, vilket jäkla teamwork! Han var en klippa hela långa dagen och var bara lite besviken på att han inte hann äta några chips för det var lite stressigt att grooma. Världens bästa!
 
Så hurra för oss, vi har visat vad vi kan (och vad jag inte kan) och nästa planerade tävling är Laxåritten T80 i juli. Då är Karin med och groomar också och kan putta mig i rätt riktning.
 
/G - stel som en pinne idag
 
Ps. Innan vi åkte hem fick JAG hjälpa en tjej att lasta hennes häst. Jag har kommit långt sen den dagen Ice började testa min lastningsförmåga.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar