Stall Vall

lördag 29 mars 2014

En nästan komplett galopprunda

 
Alla dojjor och lindor på plats, Starlight finfin och lyckligt springande, underbart! Hade planerat 2 varv på galoppvägen (1 varv= ca 7-8km, men det är absolut inte galopp hela vägen) och den här gången såg jag till att ha Starlight ställd till vänster när vi kom till utgångspunkten så hon inte skulle stanna och vilja vända in hemåt. Funkade kanon, viss nedsaktning men inte stopp och vägra gå vidare som hon gjort förut. Finns ett ställe en liten bit längre bort där hon också gärna vill stanna och vika av men jag lyckades få henne vidare i skritt. Efter första varvet var hon pigg ända tills vi gick in på varv två och när vi passerat de två krångelställena så var hon ovanligt seg. Kändes som hela hon bara la av och ville knappt trava. Känner inte igen det alls, hon har världens motor och är inte den som ger sig så lätt. Jag testade att gå in i skogen ifall hon behövde kissa men näe inte det. Under hela ritten så höll jag överdrivet mycket koll på att alla skor satt kvar och att lindorna inte släppt (första gången jag lindat ju, kanske var värsta klåparjobbet) och hon kändes inte knackig på nåt vis. Fick igång henne i galopp och då släppte det och sen var det bara att rulla på framåt igen. Antagligen fick hon en mental dipp av att passera efter ett varv och kom sen ur det. Jätteintressant, nu förstår jag precis vad Karin menar när hon pratat om det, fast det gällt Zia då.

Ready to roll
Efter ungefär halva andra varvet så fick jag den här bilden av Karin:

Hinkning väntar!
Incoming!
Se så glada vi är, dippen är glömd för länge sen.
 
 

 
 

 
Visst är hon lite lik halvsyster Zia här?
Att få vatten hällt på sig av sin ryttare bekom inte Starlight alls. Bra!
Jag är löjligt nöjd med färgen på benlindorna. Skitsnyggt!

Karin åkte sen i förväg med bilen för att stanna och ta lite in action-bilder på oss. Tråkigt nog så har de förstört den braiga backiga delen av galoppvägen med bajskorvigt stenkross så man kan bara skritta och på vissa ställen trava lite så när vi tog oss mot Karin så kände jag att Starlight plötsligt började halta, hoppade av och yes, höger fram var ajaj. Tänkte faan, domedagstankar och för i hela h-vete ska vi inte få en enda lyckad långrunda med mycket galopp utan problem. Sataaaaan!! 
  Ringde Karin som snabbt konstaterade att hon så klart trampat på en sten. När vi kom fram så var hon pigg och haltade inte alls men var lite öm. Puh. Vi bestämde att jag skulle fortsätta om det kändes bra och där vägen blev fin igen och sen springa med henne igen när vi kommit hem. Starlight var helt med på noterna så vi fick ett bra avslut ändå och när jag gick sista 40 minuterna så försökte hon springa med mig nästan hela åkervägen hem . Vid uppspringningen var hon ohalt men lite öm så vi ska springa med henne imorrn igen innan jag tömkör.

En härlig tur men lite skrämselhicka så att säga.

 
Och det här, people, är anledningen till att lindor är
riktigt opraktiskt att ha vid terrängträning.
Men det var kul att äntligen hinna testa, utan paddar gick
det riktigt lätt (med paddar såg det inte klokt ut).
Karin hjälpte mig att rätta till första och sen gjorde jag resten själv.
Lite stolt faktiskt.

Nu har jag panikätit lördagsgodis och bakat hallongrottor till cafeterian, ska stå där i några timmar imorrn under klubbens dressyrtävling. När jag var i partyåldern så körde jag ofta med "sova kan man göra när man dör", ironiskt nog var det på den tiden jag sov som mest, skulle göra vad som helst för att få göra det nu. Olivia har slocknat av ren stönighet på vardagsrumsgolvet, det lilla livet.

/G

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar