Stall Vall

söndag 17 november 2013

Med livet som insats

Det här inlägget dedikerar jag systrarna Elfstrand och deras roliga blogg där de var såna otroliga raringar att de valde ut Stall Vall till veckans blogg. Himla kul och känns lite som att vinna på lotto faktiskt (nästan värt reporna på bilen ;D ). Tackar så mycket och hoppas Tage frisknar till snabbt!

Så till dagens bravader:

Vi har faaantastiska ridvägar häromkring. Blandad terräng och sandgropar för klättring. Tyvärr ingår även rejält med ofrivillig miljöträning på grund av asfaltsverk, sågverk, flygplats, crossbana och som i alla skogar så här års, jakttider.
Men i strålande solsken gav vi oss ut på tur med Starlight och Ice, tänkte ta oss en sväng på ca 1,5h men så blev det inte riktigt. Till höger så är det vildsvinsjakt på åkrarna så mot den härliga skogsdelen kunde vi inte gå, vi hörde t o m skotten ibland. Vi tar vänster istället, jaaa det gör vi. Så kan vi klättra lite i sandgroparna också. Bra träning!
Vi skrittade iväg och rätt snabbt visar sig Star vara på sitt allra bästa skvätt-för-allt-humör.
JAGTÄNKERINTEGÅDITÅÅÅT!! Suck. Finns inget störigare än en glad häst med öronen framåt som "passar på" att studsa omkring för allt. Se åtminstone lite besvärad ut när du låtsas vara rädd.

Nu kommer vi till det bästa med hela turen (förutom att Olivia hade ett fantastiskt positivt humör trots allt) och det var när vi kom fram till ett hinder och Olivia helt spontant bara kände för att hoppa det. Fast det var en rak pinne (inget kryss alltså vilket är det enda hon velat hoppa senaste tiden) och den var ca 40 cm hög i lägsta änden och säkert 60-70 i andra. Det låter som ingenting men är riktigt stort gjort av henne!

Det här skuttade dom fint över <3
Vi fortsatte vidare mot flygfältet för att fortsätta ner mot sandgroparna men det visar sig vara nån som köra cross på crossbanan som ligger bredvid. Vi hörde ingenting, och de brukar låta HÖGT, men då tyckte jag det var en dålig idé att gå den vägen. Starlight blir sjövild när hon hör crossar vilket man kan förstå för det är ett förjävla jobbigt stressande ljud. Så vi tänker att vi passerar på kortsidan istället, det går snabbare och vi kan fort gå bort mot skogen dit vi ska ifall den lilla crossen börjar låta mer.
  Kan säga att den lilla jäkla crossen förökade sig på ungefär 2 sekunder till ETT HELT JÄVLA HAV AV CROSSAR som dånade hysteriskt så det lät i hela skogen. Jag hade hoppat av och gick med Starlight och slängde mig fort som fan och högg Ice tyglar och det var nog på håret. Jäklar vad rädd hon blev, hon var redo att skena till Kina om hon kunnat.
  Så jag håller en galen häst i varje arm och båda springer runt runt och jag var som i en centrifug. Starlight blir som tur är inte stark utan studsar mer och blir väldigt lätt i baken men Ice är som ett tåg. Olivia var så klart jätterädd och till slut kunde vi lugna ner dom så hon kunde hoppa av. Jag lyckas byta sida på hästarna och då kunde jag äntligen få båda att gå framåt istället för runt så vi kunde komma bort från det värsta oljudet. Givetvis lyckas Ice trampa Olivia på foten så hon blir jätteledsen och gråter hysteriskt (eftersom hon fortfarande är rädd också) medan jag går så fort som möjligt så vi ska komma ut i skogen, kunna lugna ner hästarna och se till så Olivia kan sitta upp igen och slippa gå på foten. H E R R E G U D.

Ice lugnade ner sig oväntat snabbt och var riktigt cool. Hon verkade mest bli rädd för överraskningen när de brakade fram från ingenstans och brydde sig inte när vi väl kommit därifrån. Till skillnad från kära Starlight som går igång totalt på ljudet, hon var en studsboll resten av turen. Jag fick gå bredvid o hålla i Ice som säkerhet en hel del men Olivia kopplade också av och var superpositiv. Så himla skönt. Optimist som jag är så tänkte jag att de säkert gett sig eller åtminstone skulle ha en paus i körningen innan vi kom tillbaka. Mm så funkar det inte riktigt. Det lugnade visserligen ner sig men ungefär lagom till vi var på väg hemåt så drog det igång lika illa igen så vi fick ta världens omväg för att slippa dom. Inte den mest optimala omvägen eftersom den en bit löper parallellt med 61:an som är rätt så trafikerad så tjohoo va kul att leda en redan stirrig Starlight där. Ice bara skrittade på som om ingenting hänt, bless her heart. Mamma är lite trött i armarna nu.

Ska tillägga att crossarna alltså var på en bana, bakom stängsel, så det var inga galningar som körde offroad i skogen. Olivia har kompisar i klassen som kör cross och vi har all respekt för att de måste ha nånstans att vara men det är så synd att det blir på bekostnad av lugnet i naturen och med säkerheten på spel för oss ryttare. För det låter verkligen överallt, inte bara runt banan.
  Att sitta på Starlight när hon blir sådär laddad är jag inte alls rädd för, hon är som en gunghäst och även om bakdelen gärna lättar så känns hon ändå väldigt markbunden och hon skulle aldrig dra.
Men när man har sitt barn med sig så är det en väldig skillnad.

Som en extra bonus så startade och landade nån litet flygplan en miljard gånger samtidigt också. Inget hästarna bryr sig om i vanliga fall men idag var det inget vanligt fall. Och en stor fet bajskorv i brevlådan till killjäveln i bilen med en cross på släpet som gasade förbi oss utan en minsta tanke på att sakta ner när vi var 15 min från stallet. Jag hoppas du kör in i ett träd din %¤%¤#%¤&%. Karma!

Lugnt o skönt sista biten hem och Ice verkade gilla sitt fina
neongula hackamore-träns. Skönt att vila munnen :)
 
Ser fram emot några lugna turer framöver för man blir ju helt slut av sånt här.
 
/Görel
 







Inga kommentarer:

Skicka en kommentar